MatildaKarinJohanna

Här slits man mellan hopp och förtvivlan om vartannat, rastlös känsla i kroppen fastän jag aldrig varit så trött som jag är nu. Behöver nog inte säga att jag inte är på topp och att dom saker som händer runt omkring mig är jättejobbiga. Ett telefonsamtal, där man direkt hör på signalen att det här samtalet kommer lämna avtryck, och jag hatar mig själv för hur rätt jag har. Jag avskyr hur maktlös jag är och för hur jag sitter på fel ställe och inget kan göra. Om jag är så här ledsen kan jag inte ens föreställa mig hur min hälft känner sig - som by blood sakta förlorar en liten del av sig själv. Som trodde iförrgår att allt blir bra men som idag får höra att slutet är nära, som inte orkar lägga en sista smekning på kinden för det gör så ont inuti att veta att döden ligger för hennes fötter. Att veta att det bara är ett tomt skal som ligger i sängen, i sängen utan hennes sängkläder och utan hennes egna kläder. All hennes identitet är redan utraderad, en i mängden och vi kan inget mer göra, men för oss är det vår bästa S som ligger där och kanske hör oss kanske inte, och vi ångrar så att vi inte sa orden medans hon hörde dem och tog dem till sig. Vi ångrar att vi tog det för givet - livet som alltid kommer till ett slut. Ett slut som vi nu står inför och inte var det minsta förberedd på, ett slut som vi undrar hur kan du göra såhär?

♥